nunjutervi

Första gången jag hörde "wonderwall" var i en snowboardfilm i början av 1990-talet, Jag var 10 bast och brädan var en självklarhet för alla grabbar i samma ålder med någon form av självbevarelsedrift. Låten var helt fantastisk med en slowmotionfilmad scen med en åkare som surfade fram i metervis med pundersnö, filmat från en helikopter till toner av Liam Gallagher och hans Oasis. Sett ur mitt 10-åringsperspektiv föreföll kombinationen av metervis med puder, en sjukt ball åkare och "wonderwall" som en stilmässig bigbang! Titelt wonderwall var helt enkelt klockren när den anknöt din den närmast lodräta väggensom åkaren trotsade. Låten kom att symbolisera denna snowboardutopi för många år framöver och hade en given plats i mp3-mappen innan den slutligen kom att falla i glömska.

Lite äldre och lite mindre brädåkare befann jag mig i Asien någon gång i början av 2005. Här hade man också tydligen kollat på snowboardfilm, överallt på stränderna när klockan börjat dra sig in på småtimmarna såg man små grupperingar utspridda med filtar på stränderna, det givna inslaget i varje grupp var gitarrkillarna som satt i mitten, gärna på en öllåda eller en volleyboll och spelade med folk, röda av solbränna och med saltvattenstylat hår satt och sjöng med. Förr eller senare var det alltid någon som frågade om inte gitarrkillen kunde spela "wonderwall" vilket han naturligvis kunde. Ljubel utbröt och hela gänget sjunger entusiastiskt med. Någonstans långt bak i huvudet tinar minnet av snowboardfilmen fram och kombinerad med den balla människorna på stranden som man passerat på strandprommenaden. Wonderwall var tillbaka, Bättre och coolare än någonsin. 

I Linköping 2,5¨år senare, på förfest med nolleklassen är det samma sak, Ett gäng studenter sitter kring en bordsgrupp i Ryd, dricker öl och har det bra. I mitten sitter Mattias Lind, gitarrkillarnas anfader och spelar.  Efter att sjungit till Cornelius Vreeswijk och Green day några gånger kommer den oundvikliga frågan; "kan du spela wonderwall?" vilket vår stämningsguru naturligtvis kan. Stående ovationer utbryter. "åhh säger någon", "jaa, det här är min låt säger en annan". Själv förs tankarna tillbaka till snowboard och Thailand. Manãnafaktorn är hög i gruppen, folk sjunger med och gungar i takt medan vår gitarrist med flinka fingrar lotsar oss genom låten. När refrängen kommer uppstår en närmast kollektiv orgasm, wonderwall slår aldrig fel.



Samma sak är det varje gång en gitarr är på plats eller när man befinner sig ute. När sista låten har gått på ett disco börjar någon vråla "wonderwall!!" och får snabbt gehör, vissa drar det t.o.m så långt, att de, på allmänbegäran skriver "wonderwall" på armen och skickar upp den i skyn i hopp om att bander också sitter inne på en mysig gitarrkille som kan ta sig an låten.

Visst, låten må vara en skön, och framförallt trallvänlig stämningshöjare men nu känner jag att att jag fått nog av den låten för ett bra tag framöver och sjunger mest med plikttroget när jag hör den. ytterligare en wonderwallcykel har passerat. Jag må vara klar med "wonderwall" för denna gången frågan är när och hur den kommer slå till nästa gång, det enda som är säkert är att den kommer komma tillabaka.


 

har inträffad och som svar på min förvirring känner jag nu att jag måste ventilera min hjärna och härmed skriva av mig lite för att slutligen kunna få ro.

Efter en Kräftskiva igår kväll satt jag på min cykel på väg hem någon stans i Vasastaden/Linköping. Plötsligt inträffar följande; Min overall åker in i kedjan på cykeln, det hela gick väldigt fort från att jag fastnat till att cykeln slitigt sönder ena benet. Väl loss och i förmåga att kontrollera cykeln ringer plötsligt telefonen, i berusat tillstånd blir jag livrädd och förlorat kontrollen av cykeln och telefonen faller i farten ur min ficka och landar på marken. Jag vänder för att plocka upp den och ser då att den landat bredvid ett identifierat, mindre, svart föremål. Jag plockar upp telefonen och svarar och stoppar av bara farten upp föremålet som visade sig vara mjukt och stoppade det i fickan. Hemma klättrar jag upp i sängen och totalsomnar.

Dagen efter går jag igenom fickorna och finner det knepiga föremålet som påminner om en mindre svart kudde. Efter att konsulterat min, vid skrivandets tillfälle utflyttade vän, Gustav Bohlin tror  vi oss ha lyckats identifiera föremålet till ett BH-inlägg. Något som kvinnor på något sätt använder sig av för att ge en illusion av större byst eller på något sätt få dem, alltså brösten att ligga skönare.

Tankarna fördes direkt till filmen "2001 - a space odyssé" Var BH-komponenten på något sätt en modern motsvarighet till den mystiska Monoliten som plötsligt befinner sig i apdalen, En evolutionär spark i baken från ett intelligentare väsen från yttre rymden i syfte att främja tankeverksamhet och utveckling. För att gå till botten med problemet bestämde jag mig att vända mig till en skara personer i min omgivning för att mer kött på benen.

Deras utlåtande lyder som följande:

Sebastian Fishtell (Pattsebbe), Juridikstuderade i Uppsala: "Lutig situation, det kan ju annars lätt feltolkas om det uppdagas att du har främmande personers bh-delar. Mitt råd.. Vad du är gör, låt inte få judas få nys om det inträffade. "

Isabell Thyberg, Coco Chanell doftande butiksbiträde, Norrköping: "Förstår att du är förvirrad.. Hör ju inte till vardagshändelserna att få se ett bh-inlägg om man heter Nils och är ogift ;) Häng den på kylskåpet och begrunda."

Sara Svenblad, inflyttad från Åland: "Det är alltför bra för att vara ett sammanträffande. Det påvisade att du måste bejaka din kvinnliga sida. Använd det!"

Kristin Nordstrand, springvikarie Hemtjänsten, Härnösand: Väntar på svar.


I väntan på ytterligare beslut bestämde vi oss för att klippa inlägget i tu och använda det som axelvaddar till Gustav Bohlins frack. Delen som nu blev två kom väl till pass och befinner sig nu på ett tåg på väg emot Stockholm tillsammans med frackens ägare.